Media  |  Ett urval av skrifter  |  Dr. Alireza Nurbakhsh

Betydelsen av Överlämnande

Dr. Alireza Nurbakhsh

Det första steget på den sufiska vägen är att överlämna sig till Gud. Att överlämna sig är inte ett planerat eller ett medvetet beslut. Vanligtvis händer det efter år av frustration över sökande efter rätt sätt att hantera livet, exempelvis bättre sätt att bemöta andra eller att kontrollera vårt eget, ibland självdestruktiva beteende. Så småningom ger vissa sökare upp och kapitulerar. Sökarna känner att de längre inte har något annat val och att det är rätt sak att göra. Men vad innebär det då att ge upp sig själv, till Gud? Även om jag inte tror att handlingen i grunden bygger på en logisk resonemang, då det inte finns övertygande argument, kan vi ändå fråga oss vad det innebär att överlämna sig till Gud och hur ett sådant överlämnande kan ske?

I ett språkligt perspektiv passar kapitulation, överlämnande i hop med ord som konflikt eller motstånd. Det är ingen mening att kapitulera om vi inte kämpar mot någon eller något. I en strid där vi känner att vi kommer att förlora, ger vi upp. Det samma gäller inom den andliga utvecklingen. Men vem kämpar vi mot innan vi förstår att vi måste överlämna oss till Gud? Svaret på frågan är andra människor. De står ofta i vägen för våra egna behov och önskningar. Vi tillbringar otaliga timmar med att slåss mot andra, antingen i våra sinnen eller genom ord. Vissa människor är lyckliga nog att inse att detta bara är toppen av isberget. Det vill säga att vår fientlighet gentemot andra egentligen beror på våra inre negativa egenskaper. De förstår att den verkliga fienden finns inom oss själva och för att få ett harmoniskt liv måste vi först komma över våra egna behov. Fienden är med andra ord det som sufin kallar egot (nafs). Det som förhindrar oss att leva i harmoni med mänskligheten är ingenting annat än vårt eget Jag.

Jag ska nu ge ett exempel som illustrerar resonemanget. Giriga människor är aldrig nöjda med vad de har, de vill alltid ha något mer. Den här egenskapen försätter dem oundvikligen i konflikt med andra. Giriga människor som har förmågan att reflektera, kommer dock att inse att källan till problemet inte är andra personer, utan dem själva. Följden av detta är att de kommer att försöka kontrollera sin girighet istället för att skylla på andra. När människan inser att den verkliga fienden är vårt, ego förstår vi att lösningen är att kontrollera egot eller utplåna det. Vi börjar kanske kämpa mot vårt egos begär och önskningar, men om vi är ärliga kommer vi förstå att kampen mot egot är en hopplös kamp. Vi måste ge upp tanken på att vinna kampen på egen hand. Låt oss återgå till exemplet med giriga människor:

Vi kan föreställa oss att när de giriga människorna blir medvetna om sin girighet hittar de på olika sätt att undvika sitt giriga beteende. Som exempelvis kanske de varje gång de känner sig giriga går de en promenad eller försöker meditera. För att på så sätt komma undan de giriga känslorna. Men den metoden ger bara ett temporärt resultat och girigheten kommer inte att försvinna. Personen kan bara övervinna sin girighet när hon inte längre känner känslan av girighet, men det här kan hon inte genomföra endast genom sin egen viljestyrka. Det vill säga att vi kanske klarar av att sluta agera girigt, men vi kan inte stoppa känslan av girighet. Insikten av att vi inte kan förändra så mycket av vår inre grundläggande natur och utvecklandet av en acceptans av oss själva, är början på Vägen mot en överlämnande.

När vi har förstått att vi inte kommer att vinna över vårt ego inser vi att det enda sättet att gå vidare längs Vägen är att acceptera oss själva som vi är. Men vad ger vi upp och till vem kan vi överlämna oss? Kapitulation sker i det ögonblick som vi slutar slåss mot andra och oss själva. Då vi accepterar hur andra människor är, men också hur vi själva är. Det betyder att vi inte längre störs av andras negativa egenskaper eller våra egna brister. När vi accepterar världen som den är, som en manifestation av en allomfattande sanning, överlämnar vi oss till Gud. När vi ger upp oss till Gud förstår vi att det inte går att förändra svagheterna på egen hand, utan att vi måste få hjälp och stöd utifrån, från Gud eller från en andlig guide.

Den innersta kärnan i fenomenet överlämnande till Gud, är vår acceptans av verkligheten som den är. Det finns en historia i Bhagavad Gita som skildrar denna acceptans. Det var en gång en klok man som gång på gång drog upp en skorpion från floden Ganges och varje gång blev han stungen av djuret, som tack för hjälpen. Folket frågade varför han fortsatte att rädda det giftiga djuret. Mannen svarade då att det är skorpionens inre natur (dharma) att sticka, medan det är människans natur (dharma) att rädda.

I vårt moderna samhälle betraktar man överlämnandet, att ge upp sig själv, som en passiv och negativ kvalitet. Vi uppmuntras snarare att förändra oss själva och vår miljö, att aldrig ge upp för svårigheter och att inte acceptera våra villkor.

Resonemanget ovan innebär en motsägelse mellan idén om ett andligt överlämnande och uppfattningen om hur vi bör leva i dagens samhälle. Den här konstanta utvecklingen inom oss själva och miljön som vår kultur kräver skapar konflikt inom oss och mellan människor. Våra kulturella normer kan tyckas vara förenliga med en acceptans av världen som den är. Men jag menar att det är en sak att acceptera exempelvis vår girighet, men en annan sak att vara girig på bekostnad av vår miljö. Eller det är en sak att söka ett jobb med en bra lön men en annan sak att ständigt byta jobb för att öka lönen och statusen. Eller det är en sak att bli bra på det man gör, men en annan sak att få berömmelse på bekostnad av andra människor.

Andlig underkastelse innebär trots allt inte konflikt med en önskan om att förbättra oss själva och vår omgivning. Att acceptera världen som den är, betyder inte att vi inte kan eller bör, bidra till dess harmoni och skönhet. Ett av kännetecknen på de lärjungar som har överlämnat sig till Gud är att de inte längre är motiverade eller styrda av egoism. De har insett att det är egot som skapar konflikter och med det hindrar deras överlämnande. Det säger sig självt att det är först när man slutat kriga med sig själv och med andra, som sympati och kreativitet kan utvecklas. Trots allt, är det vår inre natur att rädda.

Andra artiklar av Dr. Alireza Nurbakhsh

• Bry sig om andra: Sufism och Altruism

  "Om vi ska överleva som art på denna planet, måste vi acceptera andras åsikter och tro."
  Läs mer

• Tyst. Andetag är dyrbart. (Silence, The Breath is Precious)

  Den skrevs med vacker persiskt kalligrafi och placerades ovanför dörren till den gamla khaniqah i Tehran. Jag noterade den redan som barn: sokout dam ghanimat ast, "Tyst. Andetag är dyrbart."
  Läs mer

• Vänskap (friendship)

  Sufierna hänvisar till Gud som vännen (dust). Detta grundar sig på versen "yuhibbuhum wa yuhibbuhunah" ur koranen (Gud älskar dem och de älskar honom, 5:45), som tolkas av sufierna på så sätt att det är Guds kärlek till oss som ger upphov till vår kärlek till honom.
  Läs mer

• Till minnet av min käre far

  Jag vill välkomna alla till denna sammankomst för att hedra min käre far, Dr Javad Nurbakhsh, som avled i fredags den 10 Oktober 2008.
  Läs mer

• Gudomlig kärlek

  Första gången jag läste Rumis berättelse om Moses och fåraherden, tänkte jag att herden var närmare Gud än Moses själv, trots att herdens uppfattning om Gud inte var särskild verklighetstrogen. Flera år senare, när jag läste om berättelsen, insåg jag att Rumi hade avslöjat det djupa mysteriet med gudomlig kärlek. För att älska Gud, behöver man inte ha en korrekt beskrivning, utan vad som krävs är ett glödande hjärta.
  Läs mer

• Förhållandet mellan Mästare och lärjunge

  Förhållandet mellan en mästare och en lärjunge har ofta kännetecknats som ett orubbligt förtroende, där lärjungen följer Mästaren utan att invända eller ställa frågor. Det är ett förhållande där lärjungens kärlek till Mästaren är den kraft som möjliggör resan till Sanningen.
  Läs mer

• Upplevelsen av intighet (Nothingness)

  När jag var runt tretton år gammal fick jag sitta utanför den gemensamma samlingsplatsen för sufier där min far ledde veckomöten och emellanåt muntlig zekr. Jag minns inte den första gången jag satt utanför rummet och lyssnade, men jag minns tydligt första gången jag hörde min far yttra orden "Ilahi ajz wa inkesar, wa nisti 'ata befarma" (O Herre ge oss tillståndet av hjälplöshet, elände och intighet).
  Läs mer